Jag heter Maja och är 23 år gammal. Jag har ridit och haft egen häst så länge jag kan minnas. Jag började jobba med Maria när jag hade en häst med väldigt mycket nerv, vilket ledde till en del farliga situationer som till slut gjorde att jag blev rädd för honom.
Jag förstod att jag behövde jobba med det mentala för att få bort rädslan, men när vi började prata förstod jag hur mycket jag faktiskt påverkade hästarna med mina tankar.. Under de senaste åren har jag ibland känt en jobbig känsla när jag rider. En blandning av irritation, frustration och stress. När dessa känslor kommer fastnar jag lätt i att ALLT måste vara perfekt och det är NU. Jag måste göra allt rätt för att ge min häst rätt förutsättningar. Maria har hjälpt mig att förstå att det är prestationsångest jag har och har hjälpt mig att hitta sätt att hantera den.
Jag startar varje ridpass med att göra övergångarna.
För mig har det gjort underverk! Att göra övergångarna och tänka på att slappna av, hitta ett lugn samt en positivitet när jag börjar mitt ridpass gör att det håller i sig under hela passet och gör det betydligt lättare att ge rätt förutsättningar till mig och min häst samtidigt som det idag är mycket roligare att rida.
Under hösten 2020 trillade jag av min häst och fick en fraktur i ett knä. Därmed fick jag totalt ridförbud i två månader. Jag kände att jag ville jobba extra mycket med det mentala under tiden jag inte fick rida.
Jag bokade in ett möte med Maria och hon berättade för mig om visualisering. Att bara tänka och visualisera att man gör någonting kan utveckla oss. Jag ska var ärlig och säga att jag först var skeptisk.
Hur skulle jag kunna visualisera mig till att bli en bättre ryttare?
När jag inte ens fick rida? Men jag lyssnade på Maria, tänkte att jag inte hade så mycket bättre saker att lägga min tid på och satte mig varje dag på en stol, låtsades som att jag satt i en sadel och visualiserade att jag hoppade en bana. Jag tänkte in i minsta detalj hur det skulle kännas. Hur känns det i mina ben när jag gör den svängen? Hur mycket behöver jag stödja upp med magen när jag hoppar det där hindret osv. Jag visualiserade att jag red så som jag vill rida. Samtidigt skulle jag nörda ner mig i hur andra rider, jag skulle hitta en person som red på samma sätt som jag ville rida på.
Jag valde Stephanie Holmen. Jag kollade massvis av filmer när hon red. Såg hur hon hade sina händer, sin överkropp över hindret, hur hennes skänkel var samt försökte känna hur det kändes för henne att rida. Hur känns det i hennes armar? Hur mycket har hon i tygeln? osv. Jag gjorde detta varje dag. För varje dag som gick kändes det mer naturligt att sitta och visualisera och känslan som jag ville ha kom mer och mer naturligt.
När dagen kom att jag äntligen fick börja rida igen hade jag inte tappat ridningen.
Jag hade inte förlorat känslan som man lätt gör efter ett uppehåll, tvärt om, jag kände att min känsla var bättre och de saker jag lagt mest fokus på i visualiseringen var bättre än innan uppehållet! Helt plötsligt fastnade jag inte lika ofta i handen, jag hade mjukare armar och händer utan att aktivt behöva tänka på det medan jag red. Jag visste redan innan detta att det mentala var viktigt att jobba med och att vi kunde styra mycket med bara det mentala, Men såhär mycket?
Tyvärr tog det några månader innan jag kunde hoppa igen med mitt knä. Precis när jag kände att vi kunde börja hoppa blev min ena häst väldigt sjuk i en hjärtklaffsinfektion, samtidigt som min andra häst hade problem med en hov som gjorde honom halt. Jag fortsatte att visualisera att jag hoppade någon gång då och då och i april 2021 hoppade jag en bana för första gången på 7 månader efter min knäfraktur. Då utan att ens lägga en tanke på att jag inte hoppat bana på länge. För i mitt huvud sen var det bara några dagar sen jag hoppade en bana. Det kändes helt naturligt och jag hade inte tappat känslan av att hoppa bana. Jag är helt ärligt chockad över hur bra visualisering har fungerat för mig. Det är definitivt något jag kommer fortsätta jobba med.
De senaste åren har varit kantat av många motgångar för mig. Detta ledde till att jag i perioder tappat motivationen och att jag känt att allt känns hopplöst. Med Marias hjälp satte vi upp mål. Mål har jag visserligen alltid jobbat med men det har alltid varit fokuserat på hästarna.
När jag för första gången satte upp mål för mig, helt oberoende om vad hästarna jag har idag kan göra insåg jag att jag inte har haft rätt hästar för mig. Bla hästen jag nämnde i början som skrämde mig. Jag visste att hästen var för svår för mig, att trots hans enorma hoppkapacitet skulle jag inte nå mina mål med honom. Jag valde att sälja honom och köpa en mer stabil och snäll häst, men som kanske inte har samma enorma kapacitet som den tidigare. En häst jag kan lita på och ha kul med i vardagen.
Jag kommer inte kunna tacka Maria nog för hur mycket hon har hjälpt mig. Idag är det kul att komma ut till stallet och rida. Ridpassen är grundade på lugn och positivitet, jag vet att det jag gör är bra och att jag kan lita på mig själv. Jag vet hur jag ska hantera motgångar, som alltid kommer att komma.
Jag har hittat sätt för att behålla motivationen när det känns som att allt går emot mig och jag är mycket mer tillfreds med mig själv och med det jag gör.
